Gårdens historia

– vad hände med pigan?

Detta är en släktgård med anor från 1730-talet där jag är 8:e generationen. Vår släkt började med en piga, min farfars, farfars, farmors mor. Hon kom till gården för att arbeta. Så småningom gifte hon sig med husbonden och…
Ja ni, vad hände sedan tro?

Gården är ganska typisk för gårdarna i denna trakt av Blekinge. Här finns både skog och öppen-, odlad och betad mark. Mycket kulturlämningar som visar på att man odlade både där det fortfarande är öppen mark, men även där det nu i våra dagar står tätt med planterad skog. Genom åren har här funnits mjölkor, arbetshästar, får, grisar, hönor och allt vad som hör till en bondgård. Många av gårdens åkrar och betesmarker bär namn som minner från dessa svunna tider.

Under de sista åren som mina föräldrar drev djurproduktion så var det dikor (kor med sina kalvar) och får med lamm, som betade i hagarna.

När det var dags för mig att sätta ner foten och bestämma hur min inriktning skulle bli här så for tankarna hit och dit. “Plantera igen? – hålla öppet? – plantera igen? – hålla öppet?”
Och foten sattes mitt i myllan! Här skulle förbli öppet på större delen av den mark vilken mina närmaste förfäder hade brukat.

Resultatet blev detta:

Sedan januari 2012 betar dovhjortar i det vackra natur- och kulturlandskapet. De strövar fritt på ängar och åkrar, men även inne i löv- och barrskog. De är de mest fantastiska arbetskollegor man kan ha. De hjälper mig att hålla rent runt alla de gamla stenmurarna och rösena, som är så karaktäristiska för detta odlingslandskap.

Hjortarna dricker av vattnet som rinner naturligt i de bäckar som slingrar sig genom hägnet. Det är ett underbart porlande som hörs under vårmånaderna. Det liksom tävlar om uppmärksamheten med småfåglarnas kvittrande i buskar och trädkronor.

De stora träden av ek och bok ger en skön och svalkande skugga, varma, härliga sommardagar. Här under går hjortarna gärna även under hösten och smaskar på goda ek- och bokollon som då erbjuds.
På senhösten, när brunsten är i antågande, kan de stora handjuren, ja även de andra givetvis, stå på något berg och speja ut över sin flock av hindar. Det bästa med att området är kuperat, är att djuren lätt kan få skydd om vintern när det blåser kallt och är ruggigt väder. Ja, jag upplever att mina djur lever i en härlig miljö och där de har all anledning att trivas.

När man vandrar i hagarna är det på djurens och naturens villkor. Även om det är ett hägn, så är det hjortarna som bestämmer och man får röra sig lugnt och försiktigt för att inte störa dem. Då har man stora möjligheter att få härliga naturupplevelser.

Är du intresserad av att få veta mer om hjortarna, uppfödningen eller gården i största allmänhet? Kanske är du även intresserad av de hjortprodukter som produceras här, och vill vara med som en del i bevarandet av Blekinges natur- och kulturlandskap. Då blir du en av nyckelpersonerna – och en viktig sådan!

Och du, hur gick det egentligen för pigan? Jag har svaret!
Tveka inte att höra av dig till mig.

Vänligen
Ingela Johansson